min blogg är nerlagd, ändå kan jag inte bli kvitt suget efter att skriva.
jag ska inte skriva om all ångest inför studenten, de 1000 saker jag har kvar att göra eller att det inte finns tid till mina vänner. jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva.
kanske är detta någons slags slutstation, kanske jag bryter upp med vissa människor, kanske att jag går en annan väg.
jag är bara så trött på att aldrig hinna få känna efter. jag känner mig ansvarig för andra människors lycka, jag ska finnas där, stötta & lyssna. inte mig emot, för dessa människorna har verkligen ställt upp för mig.
men när ska jag få känna efter hur jag mår? jag vet inte ens hur jag mår längre, jag vet att jag skrattar & har kul. men det finns så mycket som sårar mig, som jag vet ska göra ont, som jag vet ska få tårar att falla längs mina kinder. jag kan inte förmå mig själv att känna det. mitt hjärta är förbrukat, kommer det någonsin att börja slå för någon igen?
jag vet egentligen inte ens om jag vill det, för när jag kollar runt om mig. människor som står mig nära, människor som har stått mig nära, människor jag inte ens känner blir idioter i kärlekens namn. svaga individer som köper allt skitsnack, som verkligen tror på allt positivt, som vägrar att se allt det negativa, som vägrar att inse att vissa människor inte kan förändras. det finns människor som inte klarar sig utan sin andra hälft, som binder sin egen lycka till sin pojkvän. För utan honom är de inte kompletta, hela deras person, deras jag baseras på en annan människas bekräftelse och kärlek. Och definitionen på kärlek? är det verkligen kärlek när han är otrogen, när han drar de inte så originella replikerna som "du är den vackraste i världen" "jag ska älska dig för evigt", är det verkligen kärlek när han medvetet sårar dig?
Kärlek är flyktigt, det som en gång betydde mest kan bli smutskastat nästa sekund. Det finns människor som inte kan vara singlar, de som förespråkar självständighet men som aldrig lever efter det. Ständigt på jakt efter någon ny, ständigt på jakt efter lyckan som om livet blivit fel. Är det en form av förnekelse, känner man sig själv eller kan man endast älska sig själv genom en annan människa? Ska man behöva kämpa för kärlek?
Jag har älskat, jag har kämpat, jag har fått mitt hjärta krossat, jag har rest mig upp igen.
Lärdomar längs vägen, obesvarade frågor, en rädsla för att älska. Men det jag är mest rädd för är att jag ska bli precis likadan som människorna i min omgivning. Jag vill vara lycklig för att jag har gjort mig själv lycklig, jag vill vara ledsen för att det är livets gång. Jag vill däremot inte vara en marionettdocka så att någon annan kan göra de valen åt mig. Jag vill aldrig vara beroende av någon annan människa.
Kanske är jag bara bitter, v em vet? 

och naturligtvis gäller detta inte alla i min omgivning, för det finns ju faktiskt det som kallas för äkta kärlek på lika villkor.

Misströsta icke mina älsklingar.
En totalrenoveringen av bloggen pågår.
Jag ville ut med det gamla och in med det nya.

Jag tänker inte starta ett "nytt liv" för det är mitt förflutna som format mig och det ska jag bära med mig som något fint.
Även all ilska och alla tårar har burit med sig något positivt om så ej så nya lärdomar. 

Men däremot så hoppas jag på ett nytt kapitel i mitt liv, början på en ny epok.
och jag hoppas att ni mina vänner vill dela den med mig.